Google Tag Manager (googletagmanager.com) laddar inte spårare själv, den hanterar dem. Det egentliga dataskyddsproblemet är de taggar den spelar ut.
Det vanligaste felet med Tag Manager är att anta att ett blockerat samtyckesverktyg i containern räcker. Så länge container-snippeten ligger i <head> upprättas vid sidladdning en anslutning till googletagmanager.com och IP-adressen överförs till Google — innan någon tagg avfyras. För själva containern kan det bara undvikas genom att ladda den efter samtycke eller leverera den på serversidan.
Google Consent Mode v2 är sedan mars 2024 praktiskt taget obligatoriskt för annonsfunktioner i EES om konverteringsdata ska flöda till Google Ads. Men det ersätter inte ett samtyckesverktyg: Consent Mode anpassar bara Google-taggarnas beteende till samtyckesstatusen — statusen i sig måste fångas av en banner som uppfyller kraven på ett samtycke.
Vid taggning på serversidan flyttas tagg-utförandet till en egen endpoint (ofta en subdomän). Det förbättrar laddtid och datakontroll men flyttar inte samtyckesplikten: serverside-utlösta taggar som når klientside-satta identifierare kräver också ett i förväg lämnat samtycke.
Om Tag Manager laddar taggar som kräver samtycke (Analytics, Ads, pixel) före eller trots ett avslag saknas den rättsliga grunden för dessa enligt § 25 st. 1 TDDDG. Själva containeranropet överför redan IP:n till Google (USA).
Den gratis skanningen kontrollerar den levererade HTML-koden och visar vilka tjänster som är inbäddade, om en cookiebanner upptäcks och om länkar till integritet och ansvarig utgivare finns — med sammanhang för varje fynd. Den ersätter inte juridisk rådgivning.
Denna text är allmän information efter bästa förmåga, inte juridisk rådgivning. För det enskilda fallet, kontakta en byrå specialiserad på IT-rätt.